Postmodernt dravel om läsningar och en recension

Har jag ens sett några filmer på sistone? Funderar lite. Jag har sett några men är de värda att kommentera? Vilka kriterier eller metoder kan man använda om man vill ta reda på om en film är värdig att kommentera/kritisera/analysera? Hur ska man veta om de är värda att lägga på minnet och diskutera någon gång? Hur kommer man ihåg favoritfilmer? Är det en medveten process eller omedveten? Vad händer med filmer som man inte längre gillar?

Exempelvis filmer som man gillade för flera år sedan, låt oss säga ”Scarface”. Idag framstår den som rätt töntig, eller åtminstone inte alls lika bra som den en gång var. Jag menar man tog den på allvar en gång. Varför? Någonting har hänt. Är det så att smak har utvecklats eller omvandlats? Hur gör den det? Vad konstituerar smak frågade sig sociologen Pierre Bourdieu. Skapas den subjektiva smaken av dominanta föreställningar om god smak som råder under vissa perioder och i vissa kulturer?

Det smala vs det breda, det höga vs det låga. Gör vi uppror mot den tanken genom att läsa in det höga i det låga, det nedvärderade populärkulturella? (Vad säger schabel?) Förändrar läsningen någonting? Blir det låga högt pga av vår subjektiva tillfälliga analys? Vill vi göra det högt, eller vill vi bara ha en egen personlig bättre läsning, oåtkomlig för både pöbel och elitister? Någonstans kan vi inte hävda att Bergman är lågkultur och reklamfilm finkultur. Eller vi kan göra det men ”ingen” kommer lyssna. Vi är fast i en diskursiv struktur som vi måste förhålla oss till. Målet med vår omvärdering av det låga till något bra kan då fungera som motstånd mot dominanta föreställningar som vi vill värja oss emot. Postmodernister hävdar att deras omvärderingar, eller omläsningar av texter, gör det möjligt att göra just motstånd. Kritikerna hävdar att det leder till relativism. Lika sant är iof att vi inte kan förneka att populärkulturen gradvis intagit finrummet då vi t ex har adlade gubbrockare. Diskursen har omformats över tid. Självklart inte hos alla. Motståndet mot ”finare” populärkultur finns likväl som motståndet mot att nedvärdera populärkultur. Är det relativism att inte bry sig om vem av dem som har rätt? Då populärkulturen får komma in i finrummet slätas den ut och blir meningslös, dess motstånd mot finrummet försvinner hävdas det.

Blir det bara cirkelresonemang av alltihopa? Begreppet smak känns inte längre relevant eller användbart då vi talar om strukturer. Vafan menade Bourdieu med att analysera strukturella smakförhållanden? Inte känns det särskillt postmodernt att göra det iaf. Vad ska man med ovanstående text till? Jag kanske borde kritisera några filmer istället?

There will be blood (2007). Hur ska jag förhålla mig till att ALLA hyllar Daniel Day-Lewis? Övertygade han? Ja det gjorde han. Hårda män i amerikansk ökenmiljö. Det kändes som om författaren/filmmakarna ville att vi skulle läsa in nutiden, men för att inte vara så övertydlig placerade man historien i början av 1900-talet istället. Det gör inte att jag bryr mig varken mer eller mindre. Det kanske snarare får mig att vilja göra en annan läsning, som ett motstånd mot filmens skapare och den allmänna konsensusen kring hur filmen ska tolkas? Äh, se filmen själv för fan, jag skiter väl i vilket! Eller gör jag det? Vad är viktigast för en kritiker, att få folk att se filmer eller att avhålla folk från att se filmer? Betyg: 3 av 5.

(Förmodligen har jag nu kommenterat den sämsta av de filmer jag sett på sistone. Vad säger det?)