När Takeshi Kitano slår till håller man käften
Japans antagligen kändaste person är, förutom Kejsaren, multikonstnären Takeshi Kitano, filmregissör, skådespelare, talkshowvärd, sångare och tv-spelsutvecklare.
Nå, han har visserligen inte utvecklat de fyra självbetitlade spel som släpptes till Nes i slutet på åttiotalet (bara i Japan) själv, men han såg till att spelutvecklarna Taito rättade sig efter hans vision. Till exempel skulle man i Takeshi no Ch?senj? ha möjligheten att spöa upp alla man såg, även fredliga iskar, något som var tabu på den tiden.
Kitano hoppar som ett proffs så klart.
Takeshi no Ch?senj? sägs vara svinsvårt. Man kan få automatisk game over redan vid start-skärmen!
För att ens ha chansen att klara spelet måste man vid ett tillfälle släppa kontrollen och inte röra den på en hel timme. Ett annat moment kräver att spelaren ska sjunga karaoke på en bar, och använda sig av den inbyggda mikrofonen på Famicomens andra handkontroll. Möt begynnelsen, Singstar.
Lyckas man varva spelet (vilket man kan göra automatiskt om man slår tjugotusen slag på start-skärmen) och låter ”the end”-skärmen stå på i fem minuter dyker det här meddelandet upp:
”Why get serious for a game like this?”
Dagen innan spelet släpptes i Japan 1986 traskade Takeshi Kitano och några av hans mer tvivelaktiga kompisar in på skvallerblaskan Fridays redaktion. De hade publicerat lite snask om Kitano. Det skulle de inte ha gjort. Kitano got serious. Tillsammans med sitt posse startade de ett knytnävsslagsmål med tidningens medarbetare.
Takeshi no Ch?senj? sålde i 800 000 kopior och blev en nästan lika stor succé som Dragon Quest.
Vem kan motstå att köpa ett spel med den här fagra nunan på omslaget?
juni 27, 2008 vid 11:07 f m
What a guy!!! Låter ju fantastiskt och jag visste aldrig att det fanns en mick i den andra kontrollen? Bara på den japanska konsollen eller?
juni 27, 2008 vid 2:15 e m
en av få konstnärer verksam inom tv-spelsmediet kan man dra vissa slutsatser kring. Lite om någonting verkar ha hänt sedan dessa lekfulla innovationer, om jag som väldigt inte-insatt diletant får uttala mig i frågan, och det får jag. Medan de flesta jobbar efter porrfilmspreferenser i sitt spelskapande ställer sig Kitano i galleriet och slår en jävel på käften. nuff said.
juni 27, 2008 vid 6:36 e m
”porrfilmspreferenser” eey… eller som Swimsuit Tissue skulle sagt: ”cummy hard no homo tits”
juni 27, 2008 vid 6:46 e m
Vilket lir! Vilken story! ”Why get serious for a game like this?” känns som en dålig översättning – eller?
juni 27, 2008 vid 8:38 e m
Det är en direkt översättning. Eftersom det inte finns i västvärlden så får vi nöja oss med det.
Mer hårdrock i tv-spelsvärlden alltså?
juni 27, 2008 vid 8:40 e m
Swimsuit: Enligt uppgifterna, ja, bara på den andra kontrollen. Verkar ju märkligt dock. Det var bara de tidiga versionerna av Famicom som hade inbyggd mikrofon, den togs bort i senare versioner.
juni 28, 2008 vid 9:30 f m
Vet du om micken användes i några fler spel då? Vad var tanken?:P
juni 28, 2008 vid 10:05 f m
Swimsuit: jag tror mikrofonen gjordes enkom för Kitanos spel
Fezman: mer hårdrock? Nu har jag iofs inte hört soundtracket till nämnda spel, men har aldrig förknippat Kitanos smakfulla käftsmällar med sagda genre. Mindre hårdrock dess vulgära smaklöshet minner mer om porrfilmen (inte för att jag inte uppskattar bägge, men come on? taste!).