När Takeshi Kitano slår till håller man käften

Japans antagligen kändaste person är, förutom Kejsaren, multikonstnären Takeshi Kitano, filmregissör, skådespelare, talkshowvärd, sångare och tv-spelsutvecklare.

Nå, han har visserligen inte utvecklat de fyra självbetitlade spel som släpptes till Nes i slutet på åttiotalet (bara i Japan) själv, men han såg till att spelutvecklarna Taito rättade sig efter hans vision. Till exempel skulle man i Takeshi no Ch?senj? ha möjligheten att spöa upp alla man såg, även fredliga iskar, något som var tabu på den tiden.

Kitano hoppar som ett proffs så klart.

 Takeshi no Ch?senj? sägs vara svinsvårt. Man kan få automatisk game over redan vid start-skärmen!

För att ens ha chansen att klara spelet måste man vid ett tillfälle släppa kontrollen och inte röra den på en hel timme. Ett annat moment kräver att spelaren ska sjunga karaoke på en bar, och använda sig av den inbyggda mikrofonen på Famicomens andra handkontroll. Möt begynnelsen, Singstar.

Lyckas man varva spelet (vilket man kan göra automatiskt om man slår tjugotusen slag på start-skärmen) och låter ”the end”-skärmen stå på i fem minuter dyker det här meddelandet upp:

”Why get serious for a game like this?”

Dagen innan spelet släpptes i Japan 1986 traskade Takeshi Kitano och några av hans mer tvivelaktiga kompisar in på skvallerblaskan Fridays redaktion. De hade publicerat lite snask om Kitano. Det skulle de inte ha gjort. Kitano got serious. Tillsammans med sitt posse startade de ett knytnävsslagsmål med tidningens medarbetare.

Takeshi no Ch?senj? sålde i 800 000 kopior och blev en nästan lika stor succé som Dragon Quest.

Vem kan motstå att köpa ett spel med den här fagra nunan på omslaget?

9 Stephen King filmatiseringar till!

Jag härmas, hoppar på listandet OCH Stephen Kingandet. Lägger till några rullar jag saknade på listan (vilkas avsaknad säkert har någonting med tidens tand att göra):

Salem’s Lot (1979):

En ful gubbe kommer till stan. ”you can´t do nothing against the master”.
TRAILER

Creepshow (1982)
Några kortisar i kalla kårar stil. Jag säger bara: ”Cringe at weird kids!”
TRAILER

Cujo (1983)
Vovve!
TRAILER

The Dead zone (1983)
Återigen aktuell, vad skulle du göra om du kunde se in i framtiden och upptäcka att din regering tänkte rösta igenom FRA-lagen? En moralitet.
TRAILER

Children of the corn (1984)
Bibelstudier i majsfälet.
TRAILER

Silver bullet (1985)
Silverkula…
TRAILER

Creepshow 2 (1987)
Den här var rätt sunkig redan när det begav sig, men jag minns den sista episoden, med några ungdomar på en flotte vilka råkar ut för en alg, eller ett slem som rätt kladdig och schön…
TRAILER

Sometimes they come back (1991)
Coola killar i häftig bil kommer, eh… tillbaka, ibland gör dom det.
TRAILER

The Dark half (1993)
En nedlagd Pesudonym vill inte vara nedlagd, eller var det en romankaraktär? Nedlagd vill han inte vara iaf. ännu mindre fiktiv, i en fiktiv film baserad på en fiktiv bok! (the mind boggles).
TRAILER

Topp 10 Stephen King-filmatiseringar

För att hänga på den överraskande listtrenden här på skl1.net kommer nu Biolopes egen nostalgidrypande lista över de bästa Stephen King-filmatiseringar:

10.) Christine (1983): Body by Plymouth - soul by Satan. En gripande och underhållande berättelse om makt och kärlek.

9.) Stand by Me (1986): En film som idag ger mig både tand- och huvudvärk, men som i unga år var en trygg famn.

8.) Pet Sematary (1989): Denna film innehåller den mest skrämmande synen jag utsattes för som barn.

7.) The Langoliers (1995): Ett underskattad mästerverk – åtminstone om jag minns det rätt.

6.) The Stand (1994): En serie med skyhög mys- och rysfaktor.

5.) Storm of the Century (1999): Colm Feore stryker omkring och osar ondska i en härligt kuslig spökhistoria.

4.) The Mist (2007): Lyckan över att det fortfarande är möjligt att göra klassisk King-filmatiseringar återupprättar min tro på hela mänskligheten.

3.) It (1990): Mitt första blodisande King-möte. Jag stod förstenad av skräck i dörröppningen, kikade på TV:n från sidan och vågade sedan inte borsta tänderna på en vecka.

2.) Carrie (1976): Förutom Sisters (1973) är denna film det enda Brian de Palma gjort för att berättiga sin existens. Sissy Spacek och Piper Laurie är fantastiska och Kings skarpa öga för människans natur ger sig tillkänna.

1.) The Shining (1980): Självklart.

Top 10 bästa spelkonsollerna evvah!

Cyborg 009 alla dagar i veckan

Postmodernt dravel om läsningar och en recension

Har jag ens sett några filmer på sistone? Funderar lite. Jag har sett några men är de värda att kommentera? Vilka kriterier eller metoder kan man använda om man vill ta reda på om en film är värdig att kommentera/kritisera/analysera? Hur ska man veta om de är värda att lägga på minnet och diskutera någon gång? Hur kommer man ihåg favoritfilmer? Är det en medveten process eller omedveten? Vad händer med filmer som man inte längre gillar?

Exempelvis filmer som man gillade för flera år sedan, låt oss säga ”Scarface”. Idag framstår den som rätt töntig, eller åtminstone inte alls lika bra som den en gång var. Jag menar man tog den på allvar en gång. Varför? Någonting har hänt. Är det så att smak har utvecklats eller omvandlats? Hur gör den det? Vad konstituerar smak frågade sig sociologen Pierre Bourdieu. Skapas den subjektiva smaken av dominanta föreställningar om god smak som råder under vissa perioder och i vissa kulturer?

Det smala vs det breda, det höga vs det låga. Gör vi uppror mot den tanken genom att läsa in det höga i det låga, det nedvärderade populärkulturella? (Vad säger schabel?) Förändrar läsningen någonting? Blir det låga högt pga av vår subjektiva tillfälliga analys? Vill vi göra det högt, eller vill vi bara ha en egen personlig bättre läsning, oåtkomlig för både pöbel och elitister? Någonstans kan vi inte hävda att Bergman är lågkultur och reklamfilm finkultur. Eller vi kan göra det men ”ingen” kommer lyssna. Vi är fast i en diskursiv struktur som vi måste förhålla oss till. Målet med vår omvärdering av det låga till något bra kan då fungera som motstånd mot dominanta föreställningar som vi vill värja oss emot. Postmodernister hävdar att deras omvärderingar, eller omläsningar av texter, gör det möjligt att göra just motstånd. Kritikerna hävdar att det leder till relativism. Lika sant är iof att vi inte kan förneka att populärkulturen gradvis intagit finrummet då vi t ex har adlade gubbrockare. Diskursen har omformats över tid. Självklart inte hos alla. Motståndet mot ”finare” populärkultur finns likväl som motståndet mot att nedvärdera populärkultur. Är det relativism att inte bry sig om vem av dem som har rätt? Då populärkulturen får komma in i finrummet slätas den ut och blir meningslös, dess motstånd mot finrummet försvinner hävdas det.

Blir det bara cirkelresonemang av alltihopa? Begreppet smak känns inte längre relevant eller användbart då vi talar om strukturer. Vafan menade Bourdieu med att analysera strukturella smakförhållanden? Inte känns det särskillt postmodernt att göra det iaf. Vad ska man med ovanstående text till? Jag kanske borde kritisera några filmer istället?

There will be blood (2007). Hur ska jag förhålla mig till att ALLA hyllar Daniel Day-Lewis? Övertygade han? Ja det gjorde han. Hårda män i amerikansk ökenmiljö. Det kändes som om författaren/filmmakarna ville att vi skulle läsa in nutiden, men för att inte vara så övertydlig placerade man historien i början av 1900-talet istället. Det gör inte att jag bryr mig varken mer eller mindre. Det kanske snarare får mig att vilja göra en annan läsning, som ett motstånd mot filmens skapare och den allmänna konsensusen kring hur filmen ska tolkas? Äh, se filmen själv för fan, jag skiter väl i vilket! Eller gör jag det? Vad är viktigast för en kritiker, att få folk att se filmer eller att avhålla folk från att se filmer? Betyg: 3 av 5.

(Förmodligen har jag nu kommenterat den sämsta av de filmer jag sett på sistone. Vad säger det?)

Famous last blog 2: förklaringar & principer.

Anders säger:
jag tänkte skriva en analtext först, men kom av mig… det jag hittar blir en kritik av den typ av film den är, och jag hade så roligt med den typen, så den här gången väljer jag att försvara den sidan
Anders säger:
den där bilden du har ———–> är fräsch!
Pastey säger:
hmm men alltså … ja, beroende på vilket humör man är på så ändras väl filmernas värde antar jag.. ja bra
Pastey säger:
jo jag försöker få kontakt med kvinnor som gillar poliser
Anders säger:

Anders säger:
dirty cop ey
Pastey säger:
fan hur sätter man på författarstämpel? wordpress är en jungel
Anders säger:
men gillade du intestarship troopers, 300 eller planet terror ska du hålla dig LÅNGT borta från den här filmen kan jag säga
Pastey säger:
ja.. jo jag misstänkte nog det
Anders säger:
ni verkar ha en sak gemensam dock… det här med kopiering, Marshall kopierar ju det han behöver från andra filmer.
Anders säger:
det är inget fånigt inspired av…
Pastey säger:

Pastey säger:
ja… kopiera… vad kopierade han?
Anders säger:
filmer, reklam… media… sånt man ser, det blev ju en kritk av västvärldens löjliga dystopiska skildringar, här när en katastrof inträffar då lever ju folk efter postapokalyptiska skildringar de sett bara för att, svårt att förklara, men alltså medias konstruerade ”vad skulle hända om?” som alltid är rent befängda, mad max liksom?! det är en värld som har sett en sån framtid i
Anders säger:
populärkultur och kopierar den, som filmen kopierar scener från de filmerna… puh…
Pastey säger:
ja en rundgång
Anders säger:
och också hur stor del den ”fiktiva” verkligheten får ta, man bygger en mur där man pillar  med sitt medan en annan ”verklighet” pågår där ute…
Anders säger:
men om jag ska läsa den kritiken, då blir filmen en del av det… man borde leva ett liv i världen istället för att gå på postapokalyptiska filr och fiktivt elände… but i like it…
Pastey säger:

Pastey säger:
jo att leva i världen , den kritik som paranoia agent framför
Pastey säger:
alla kultur skapar ju iof verkligheten
Pastey säger:
fan kan du testa att skriva ett nytt inlägg..
Anders säger:
jo visst, i den här filmen sker det ju på olika nivåer också, personliga och sen typ kommunala och slutligen nationellt… det är kul också att det nationella, eller ”världsliga” kanske man ska läsa det blir helt abstrakt och perifert… de fiktiva verkligheterna tar över helt…
Pastey säger:

Pastey säger:
men ingen kan ta in världen ändå, det är ju en modern föreställning
Anders säger:
eller den stora ”verkligheten” är också ”fiktiv” men… fan…
Anders säger:
jo…
Anders säger:
men vi är moderna?
Pastey säger:
ja.. eller postmoderna?
Anders säger:
men jag kan inte skriva? jag skrev ju precis famous last blogg?
Pastey säger:
ja..ha? skriver du aldrig nåt mer? fan bara ett test…
Pastey säger:
fan jag kan välja vem jag ska publicera som eller   är det här..
Anders säger:
jasså? jag anar en konspiration, ett jävla maktövertagande!
Pastey säger:
ja….  ass or hole vs me
Anders säger:
jag lägger mina pengar på ass or hole
Pastey säger:
jag med
Anders säger:
kan jag publicera det här samtalet då? det är iaf. en vidareutveckling av mitt förra inlägg?
Pastey säger:
visst do it
Anders säger:
aight! im on to it
Pastey säger:
jag ändrade dig till författare nämligen?! tänkte om det skulle ge dig ett namn?
Anders säger:
nu sabbar jag ju dock lite att mitt första inlägg var mitt sista, det var lite poesi i  det?
Pastey säger:
fan men du ska inte göra ditt sista ännu
Pastey säger:
det finns många saker kvar att skriva
Anders säger:
vadå? jag är inte cut out för det här bloggandet, inget relevant framförs och jag har ändå prestationsånest…
Pastey säger:
jo men det är ju kul att läsa
Pastey säger:
fan..
Anders säger:
du menar jag ska tänka på andra?
Pastey säger:
ja

Anders säger:
fan

Famous last blog

Jag har en störning of sort. Ska alltid nagelfara och anal-ysera sönder populärkulturella trashrides istället för att bara åka med. Har föremålet hyllats ska jag ”bring it down”, har det sågats ska jag reclaima skiten! Nu senast har det varit GTA IV som jag har suttit & grävt lite lojt och ofokuserat i, gärna koncentrerat mig på brister…

…men så nångång ibland pumpar nån upp trycket i katetern och skjuter upp skiten rakt upp i ögonloben, och gör som Kool Keith säger: ”I’ll put your brain on slow motion”. Rodriguez gjorde det så tillslut, efter ett antal misslyckade försök, med Sin city och Planet Terror, Verhoeven gjorde det med Starship troopers, massa filmer gjorde det när man var liten, de tilläts väl göra det i högre utsträckning… Vafan, till och med Michael fuckin Bay gjorde det helt plötsligt?! med Transformers (seriously) och Neil Marshall gör det med Doomsday. Fucking-A.

Ett stort, capital Fucking-A istället för att skriva en liten text om filmens postmoderna kritik av yada-yada, hur populärkulturen och media konstruerar en verklighet vilken är… whatever, istället dundrar jag bara på, antiintellektuell och rocking! Fuck yeah! in for the ride, merde! gao-menga! yeah…

(tillägger att det ÄR roligt att gräva sönder saker egentligen, för att rendera det här inlägget helt meningslöst, därmed inte sagt att allt var en ironi, varken det ena eller det andra).

Hey! en privat reflektion made public…

IKEA-rage

Jag vet inte men det verkar som att det alltid händer mig. Idag skulle jag plocka ihop vårt nya köksbord från IKEA (bastant ek, jättefint) och då händer det. Jag inser att det inte går att foga samman det sista benet med bordsskivan eftersom IKEA inte borrat tillräckligt djupt i ett hål.

Försöker ändå i tjugo minuter. Ger upp.

Slutar med det. Attackerar hålet med skruvmejseln och försöker hyvla bort botten så metallgrunkan kommer ner. Tar fram hammaren och bankar på skruvmejseln i hålet. Ser ut som en vilde. Skriker i frustration. Känner mig, ja, bindgalen.

Då hör jag hur posten kommer. Dagens enda skörd? IKEA-kortets tidning.

En röd mantel hade inte varit subtilare.

Professor Layton and the Curious Village

                                                  +

                                                 =