För det första vill jag nämna något om styrkeförhållandena. I del 1-3 har man enorma problem med 1 robot. I del två och tre får man dessutom hjälp av en god robot för att besegra en ond robot. Den onda roboten är alltid mer avancerad men utan den lite äldre robotens hjälp hade aldrig John Connor och hans gode moder klarat sig, får man anta. Det har ändå känts som om man haft en chans. I T4 har människorna ingen hjälp av några robotar och man slåss nu mot jättemegamördarrobotar plus de gamla terminator robotarna!? Enorma flygskepp och robotar stora som Transformers mörsar omkring.

I några scener anropar hjälten John Connor motståndsrörelsen på sin radio. Motståndet tycks bestå av ca 5 personer i en djungel/skog och tre personer nere i en tunnelbana. Dessutom håller ledarna till i en u-båt någonstans i havet. Hade filmen kommit innan cgi-revolutionen hade man kunnat acceptera att så få scener ägnades åt att visa motståndsrörelsen och att så få personer tycktes ingå. Man fick helt enkelt tänka sig att många fler ändå borde ingå. Eftersom man nu fläskat på med cgi i denna rulle kunde man inte gett motståndsrörelsen en större mängd, större tyngd? Hur ska man tolka att man två gånger får se de tre männen i tunnelbanan sitta och lyssna på Connors radioutsändning? De är de tre som ska anfalla ett av terminators och jättemegaterminators överfyllt San Fransisco alltså? För övrigt kan man ju konstatera att på 1940-talet lyckades, tyvärr, Nazisterna spåra radioutsändningar från motståndsrörelsen. Man var hela tiden tvungen att förflytta sig. John Connor, som alltså är nr 2 på Skynets dödslista, använder sitt riktiga namn när han sänder och sänder från en fast bas.

Filmen börjar med att Connors trupp blir utraderad av en atombomb när de infiltrerat en av Skynets baser. Det är väl ett av de första problemen. Om Skynet har tillgång till flygande megamonstermaskiner och ett oändligt föråd av atombomber, varför inte bara bomba på!? Hur ska egentligen minfältet utanför Connors motståndsbas stoppa de där flygande sakerna och atombomber?

Ur atombombshålet där Connors trupp dog kryper cyborgen upp av någon anledning, eller fattade jag det fel? Han börjar iaf vandra och vandrar rakt in i det atombombade L.A. Där finns alltså två(!) barn, Kyle Reese och Star, som överlevt atombomben och tillika verkar överleva strålningen efteråt. Där har dessa två genier till överlevnadskonstnärer byggt en del fällor för de terminators som verkar glida omkring i L.A. på jakt efter dessa två barn. Barnen träffar cyborgen, eller räddar hom mirakulöst i sista sekunden.

Barnen vet om motståndsrörelsen, de säger sig tillhöra den, fast Reese säger sig ännu inte förtjänat att vara med, jag antar att det är Star som är med då!? De säger sig till och med vara de enda i motståndsrörelsen i hela L.A. Hur de vet det förblir dock en gåta eftersom deras radio aldrig funkat, cyborgen lagar den åt dem, och precis när han lagat den kommer John Connors meddelande. Otrolig slump. De tvingas ånyo fly robotarna som bara blir större och större och som röjer ner hela byggnader med sina vapen. Uppenbarligen har inte barnen konstruerat några fällor för de robotarna, även om Reese kan namnen på alla olika modeller, så han är bekant med dem. Man undrar stilla vem som talat om för honom dess namn?

Allt nog bestämmer de sig för att åka iväg i en bil. När de får igång bilen startar musiken på bilstereon. Pojken, Kyle Reese, frågar, vad är det där? Man ska tro att han aldrig hört musik. Jag köper inte att han frågar för att han aldrig hört just den gruppen eller låten. Några sekunder senare säger han, att roboten som nu jagar dem måste ha hört musiken och därför hittat dem. Det mest idiotiska är ju att pojken har ett språk, självklart vet han vad musik är, han använder ju ordet, liksom alla andra ord.

Att robotarna lockas av hårdrock får vi dock bekräftat senare när Connor spelar Guns n Roses så att en motorcykelterminator ska komma. Han vet tvärsäkert att Skynet just skickar en motorcykelterminator, bara en, och inte någon av de där flygande sakerna!?

Några andra grejer jag funderade över är varför Skynet helt plötsligt ska fånga in människor? I den här filmen etableras det från början men vad var egentligen poängen med att fånga in dem? Så värst högt värde har de infågnade inte ens, en terminator skjuter så klart ihjäl en kille som försöker fly fångenskapen. Vad skulle de infångade användas till? Missade jag något?

Varför dödades inte Kyle Reese när han fångats in? Han stod på plats 1 på Skynets dödslista. Han skulle användas för att locka John Connor till San Fransisco, men han behövde väl bara tro att Reese var vid liv så skulle han åka, vilket han gjorde.

Till sist bara, tandblekning hade man tydligen resurser, tid och lust till i denna dystopi? Det verkar man iof ha i alla Hollywoodfilmer, men i såna här dystopifilmer, kom igen nu!? Suck…

Och varför kastar terminator omkring sina fiender i närstrid istället för att bara slita dem i stycken eller krossa lemmarna den får tag i? Klassiskt att monstren gör så i alla filmer, men ändå.

T4 får 3 av 10. Det var väl fin cgi, men hjärnan mådde illa av det dåliga manuset.

2. The Green Mile (Den gröna milen). Simply B E A-utyful! Oscars FTW! I den här scenen nedan kissar en kille.

1. OK, nummer 1, da best King EVAR is: Sleepwalkers. Y’all need to check this shit OUT! Mädchen Amick är med OMG smoking hawt (var tog hon vägen, hon var ju med i alla filmer när man var liten?)!!! Och Brian Krause som sitter och skär sig lite i klippet nedan IS THE SEXY! Ok nuff said!

Nå, han har visserligen inte utvecklat de fyra självbetitlade spel som släpptes till Nes i slutet på åttiotalet (bara i Japan) själv, men han såg till att spelutvecklarna Taito rättade sig efter hans vision. Till exempel skulle man i Takeshi no Ch?senj? ha möjligheten att spöa upp alla man såg, även fredliga iskar, något som var tabu på den tiden.

Kitano hoppar som ett proffs så klart.

 Takeshi no Ch?senj? sägs vara svinsvårt. Man kan få automatisk game over redan vid start-skärmen!

För att ens ha chansen att klara spelet måste man vid ett tillfälle släppa kontrollen och inte röra den på en hel timme. Ett annat moment kräver att spelaren ska sjunga karaoke på en bar, och använda sig av den inbyggda mikrofonen på Famicomens andra handkontroll. Möt begynnelsen, Singstar.

Lyckas man varva spelet (vilket man kan göra automatiskt om man slår tjugotusen slag på start-skärmen) och låter ”the end”-skärmen stå på i fem minuter dyker det här meddelandet upp:

”Why get serious for a game like this?”

Dagen innan spelet släpptes i Japan 1986 traskade Takeshi Kitano och några av hans mer tvivelaktiga kompisar in på skvallerblaskan Fridays redaktion. De hade publicerat lite snask om Kitano. Det skulle de inte ha gjort. Kitano got serious. Tillsammans med sitt posse startade de ett knytnävsslagsmål med tidningens medarbetare.

Takeshi no Ch?senj? sålde i 800 000 kopior och blev en nästan lika stor succé som Dragon Quest.

Vem kan motstå att köpa ett spel med den här fagra nunan på omslaget?

Salem’s Lot (1979):

En ful gubbe kommer till stan. ”you can´t do nothing against the master”.
TRAILER

Creepshow (1982)
Några kortisar i kalla kårar stil. Jag säger bara: ”Cringe at weird kids!”
TRAILER

Cujo (1983)
Vovve!
TRAILER

The Dead zone (1983)
Återigen aktuell, vad skulle du göra om du kunde se in i framtiden och upptäcka att din regering tänkte rösta igenom FRA-lagen? En moralitet.
TRAILER

Children of the corn (1984)
Bibelstudier i majsfälet.
TRAILER

Silver bullet (1985)
Silverkula…
TRAILER

Creepshow 2 (1987)
Den här var rätt sunkig redan när det begav sig, men jag minns den sista episoden, med några ungdomar på en flotte vilka råkar ut för en alg, eller ett slem som rätt kladdig och schön…
TRAILER

Sometimes they come back (1991)
Coola killar i häftig bil kommer, eh… tillbaka, ibland gör dom det.
TRAILER

The Dark half (1993)
En nedlagd Pesudonym vill inte vara nedlagd, eller var det en romankaraktär? Nedlagd vill han inte vara iaf. ännu mindre fiktiv, i en fiktiv film baserad på en fiktiv bok! (the mind boggles).
TRAILER

10.) Christine (1983): Body by Plymouth - soul by Satan. En gripande och underhållande berättelse om makt och kärlek.

9.) Stand by Me (1986): En film som idag ger mig både tand- och huvudvärk, men som i unga år var en trygg famn.

8.) Pet Sematary (1989): Denna film innehåller den mest skrämmande synen jag utsattes för som barn.

7.) The Langoliers (1995): Ett underskattad mästerverk – åtminstone om jag minns det rätt.

6.) The Stand (1994): En serie med skyhög mys- och rysfaktor.

5.) Storm of the Century (1999): Colm Feore stryker omkring och osar ondska i en härligt kuslig spökhistoria.

4.) The Mist (2007): Lyckan över att det fortfarande är möjligt att göra klassisk King-filmatiseringar återupprättar min tro på hela mänskligheten.

3.) It (1990): Mitt första blodisande King-möte. Jag stod förstenad av skräck i dörröppningen, kikade på TV:n från sidan och vågade sedan inte borsta tänderna på en vecka.

2.) Carrie (1976): Förutom Sisters (1973) är denna film det enda Brian de Palma gjort för att berättiga sin existens. Sissy Spacek och Piper Laurie är fantastiska och Kings skarpa öga för människans natur ger sig tillkänna.

1.) The Shining (1980): Självklart.

Spoiler: Plats nr 1 har en lustig koppling till Sverige…

Vem står för projektor, duk, ljudanläggning, tilltugg, fåtöljer, samt rökrockar i siden?

En upprepning men jag är tvungen, och här har ni en sorts recension.