Peter Watkins – Punishment Park

Recension här!

Cyborg 009 alla dagar i veckan

Innan kvinnorna hade någon skam i kroppen fixade man åtminstone frillan innan man gick ut

Postmodernt dravel om läsningar och en recension

Har jag ens sett några filmer på sistone? Funderar lite. Jag har sett några men är de värda att kommentera? Vilka kriterier eller metoder kan man använda om man vill ta reda på om en film är värdig att kommentera/kritisera/analysera? Hur ska man veta om de är värda att lägga på minnet och diskutera någon gång? Hur kommer man ihåg favoritfilmer? Är det en medveten process eller omedveten? Vad händer med filmer som man inte längre gillar?

Exempelvis filmer som man gillade för flera år sedan, låt oss säga ”Scarface”. Idag framstår den som rätt töntig, eller åtminstone inte alls lika bra som den en gång var. Jag menar man tog den på allvar en gång. Varför? Någonting har hänt. Är det så att smak har utvecklats eller omvandlats? Hur gör den det? Vad konstituerar smak frågade sig sociologen Pierre Bourdieu. Skapas den subjektiva smaken av dominanta föreställningar om god smak som råder under vissa perioder och i vissa kulturer?

Det smala vs det breda, det höga vs det låga. Gör vi uppror mot den tanken genom att läsa in det höga i det låga, det nedvärderade populärkulturella? (Vad säger schabel?) Förändrar läsningen någonting? Blir det låga högt pga av vår subjektiva tillfälliga analys? Vill vi göra det högt, eller vill vi bara ha en egen personlig bättre läsning, oåtkomlig för både pöbel och elitister? Någonstans kan vi inte hävda att Bergman är lågkultur och reklamfilm finkultur. Eller vi kan göra det men ”ingen” kommer lyssna. Vi är fast i en diskursiv struktur som vi måste förhålla oss till. Målet med vår omvärdering av det låga till något bra kan då fungera som motstånd mot dominanta föreställningar som vi vill värja oss emot. Postmodernister hävdar att deras omvärderingar, eller omläsningar av texter, gör det möjligt att göra just motstånd. Kritikerna hävdar att det leder till relativism. Lika sant är iof att vi inte kan förneka att populärkulturen gradvis intagit finrummet då vi t ex har adlade gubbrockare. Diskursen har omformats över tid. Självklart inte hos alla. Motståndet mot ”finare” populärkultur finns likväl som motståndet mot att nedvärdera populärkultur. Är det relativism att inte bry sig om vem av dem som har rätt? Då populärkulturen får komma in i finrummet slätas den ut och blir meningslös, dess motstånd mot finrummet försvinner hävdas det.

Blir det bara cirkelresonemang av alltihopa? Begreppet smak känns inte längre relevant eller användbart då vi talar om strukturer. Vafan menade Bourdieu med att analysera strukturella smakförhållanden? Inte känns det särskillt postmodernt att göra det iaf. Vad ska man med ovanstående text till? Jag kanske borde kritisera några filmer istället?

There will be blood (2007). Hur ska jag förhålla mig till att ALLA hyllar Daniel Day-Lewis? Övertygade han? Ja det gjorde han. Hårda män i amerikansk ökenmiljö. Det kändes som om författaren/filmmakarna ville att vi skulle läsa in nutiden, men för att inte vara så övertydlig placerade man historien i början av 1900-talet istället. Det gör inte att jag bryr mig varken mer eller mindre. Det kanske snarare får mig att vilja göra en annan läsning, som ett motstånd mot filmens skapare och den allmänna konsensusen kring hur filmen ska tolkas? Äh, se filmen själv för fan, jag skiter väl i vilket! Eller gör jag det? Vad är viktigast för en kritiker, att få folk att se filmer eller att avhålla folk från att se filmer? Betyg: 3 av 5.

(Förmodligen har jag nu kommenterat den sämsta av de filmer jag sett på sistone. Vad säger det?)

Famous last blog 2: förklaringar & principer.

Anders säger:
jag tänkte skriva en analtext först, men kom av mig… det jag hittar blir en kritik av den typ av film den är, och jag hade så roligt med den typen, så den här gången väljer jag att försvara den sidan
Anders säger:
den där bilden du har ———–> är fräsch!
Pastey säger:
hmm men alltså … ja, beroende på vilket humör man är på så ändras väl filmernas värde antar jag.. ja bra
Pastey säger:
jo jag försöker få kontakt med kvinnor som gillar poliser
Anders säger:

Anders säger:
dirty cop ey
Pastey säger:
fan hur sätter man på författarstämpel? wordpress är en jungel
Anders säger:
men gillade du intestarship troopers, 300 eller planet terror ska du hålla dig LÅNGT borta från den här filmen kan jag säga
Pastey säger:
ja.. jo jag misstänkte nog det
Anders säger:
ni verkar ha en sak gemensam dock… det här med kopiering, Marshall kopierar ju det han behöver från andra filmer.
Anders säger:
det är inget fånigt inspired av…
Pastey säger:

Pastey säger:
ja… kopiera… vad kopierade han?
Anders säger:
filmer, reklam… media… sånt man ser, det blev ju en kritk av västvärldens löjliga dystopiska skildringar, här när en katastrof inträffar då lever ju folk efter postapokalyptiska skildringar de sett bara för att, svårt att förklara, men alltså medias konstruerade ”vad skulle hända om?” som alltid är rent befängda, mad max liksom?! det är en värld som har sett en sån framtid i
Anders säger:
populärkultur och kopierar den, som filmen kopierar scener från de filmerna… puh…
Pastey säger:
ja en rundgång
Anders säger:
och också hur stor del den ”fiktiva” verkligheten får ta, man bygger en mur där man pillar  med sitt medan en annan ”verklighet” pågår där ute…
Anders säger:
men om jag ska läsa den kritiken, då blir filmen en del av det… man borde leva ett liv i världen istället för att gå på postapokalyptiska filr och fiktivt elände… but i like it…
Pastey säger:

Pastey säger:
jo att leva i världen , den kritik som paranoia agent framför
Pastey säger:
alla kultur skapar ju iof verkligheten
Pastey säger:
fan kan du testa att skriva ett nytt inlägg..
Anders säger:
jo visst, i den här filmen sker det ju på olika nivåer också, personliga och sen typ kommunala och slutligen nationellt… det är kul också att det nationella, eller ”världsliga” kanske man ska läsa det blir helt abstrakt och perifert… de fiktiva verkligheterna tar över helt…
Pastey säger:

Pastey säger:
men ingen kan ta in världen ändå, det är ju en modern föreställning
Anders säger:
eller den stora ”verkligheten” är också ”fiktiv” men… fan…
Anders säger:
jo…
Anders säger:
men vi är moderna?
Pastey säger:
ja.. eller postmoderna?
Anders säger:
men jag kan inte skriva? jag skrev ju precis famous last blogg?
Pastey säger:
ja..ha? skriver du aldrig nåt mer? fan bara ett test…
Pastey säger:
fan jag kan välja vem jag ska publicera som eller   är det här..
Anders säger:
jasså? jag anar en konspiration, ett jävla maktövertagande!
Pastey säger:
ja….  ass or hole vs me
Anders säger:
jag lägger mina pengar på ass or hole
Pastey säger:
jag med
Anders säger:
kan jag publicera det här samtalet då? det är iaf. en vidareutveckling av mitt förra inlägg?
Pastey säger:
visst do it
Anders säger:
aight! im on to it
Pastey säger:
jag ändrade dig till författare nämligen?! tänkte om det skulle ge dig ett namn?
Anders säger:
nu sabbar jag ju dock lite att mitt första inlägg var mitt sista, det var lite poesi i  det?
Pastey säger:
fan men du ska inte göra ditt sista ännu
Pastey säger:
det finns många saker kvar att skriva
Anders säger:
vadå? jag är inte cut out för det här bloggandet, inget relevant framförs och jag har ändå prestationsånest…
Pastey säger:
jo men det är ju kul att läsa
Pastey säger:
fan..
Anders säger:
du menar jag ska tänka på andra?
Pastey säger:
ja

Anders säger:
fan

Famous last blog

Jag har en störning of sort. Ska alltid nagelfara och anal-ysera sönder populärkulturella trashrides istället för att bara åka med. Har föremålet hyllats ska jag ”bring it down”, har det sågats ska jag reclaima skiten! Nu senast har det varit GTA IV som jag har suttit & grävt lite lojt och ofokuserat i, gärna koncentrerat mig på brister…

…men så nångång ibland pumpar nån upp trycket i katetern och skjuter upp skiten rakt upp i ögonloben, och gör som Kool Keith säger: ”I’ll put your brain on slow motion”. Rodriguez gjorde det så tillslut, efter ett antal misslyckade försök, med Sin city och Planet Terror, Verhoeven gjorde det med Starship troopers, massa filmer gjorde det när man var liten, de tilläts väl göra det i högre utsträckning… Vafan, till och med Michael fuckin Bay gjorde det helt plötsligt?! med Transformers (seriously) och Neil Marshall gör det med Doomsday. Fucking-A.

Ett stort, capital Fucking-A istället för att skriva en liten text om filmens postmoderna kritik av yada-yada, hur populärkulturen och media konstruerar en verklighet vilken är… whatever, istället dundrar jag bara på, antiintellektuell och rocking! Fuck yeah! in for the ride, merde! gao-menga! yeah…

(tillägger att det ÄR roligt att gräva sönder saker egentligen, för att rendera det här inlägget helt meningslöst, därmed inte sagt att allt var en ironi, varken det ena eller det andra).

Hey! en privat reflektion made public…

IKEA-rage

Jag vet inte men det verkar som att det alltid händer mig. Idag skulle jag plocka ihop vårt nya köksbord från IKEA (bastant ek, jättefint) och då händer det. Jag inser att det inte går att foga samman det sista benet med bordsskivan eftersom IKEA inte borrat tillräckligt djupt i ett hål.

Försöker ändå i tjugo minuter. Ger upp.

Slutar med det. Attackerar hålet med skruvmejseln och försöker hyvla bort botten så metallgrunkan kommer ner. Tar fram hammaren och bankar på skruvmejseln i hålet. Ser ut som en vilde. Skriker i frustration. Känner mig, ja, bindgalen.

Då hör jag hur posten kommer. Dagens enda skörd? IKEA-kortets tidning.

En röd mantel hade inte varit subtilare.

Professor Layton and the Curious Village

                                                  +

                                                 =

Grand Theft Auto IV (2008) – Rockstar North

Allt jag vill här i livet är att åka motorcykel – snabbt och skoningslöst.

Homicide: Life on the Street (1993) – Paul Attanasio

Jag är hemma igen. För ett par år sedan lade jag ett mycket tungt TV-missbruk bakom mig – jag gick från sex timmar om dagen till noll timmar om dagen. Istället började jag att umgås med människor och besöka Cinemateket.

Denna tid är nu ett minne blott – varken människor eller Cinemateket har samma tillgänglighet och dragningskraft och på TV visas bara skräp, men då uppenbarades en lika enkel som briljant lösning:  TV-serier på DVD. Det började med Twin Peaks (1990), Curb Your Enthusiasm (2000), Scrubs (2001) och ett hänsynslöst maraton med Lost (2004), men nu har jag äntligen hittat hem.

När Homicide: Life on the Street (eller Uppdrag: Mord som det så tjusigt hette) visades på SVT i mitten av 90-talet satt jag bänkad framför varje avsnitt. En för åldern sund förälskelse i kommissarie Frank Pembleton kan ha varit det främsta motivet, men även det snärtiga dialogerna och den råhjärtliga stämningen låg bakom min förtjusning.

När jag hittade en bättre begagnad svensk utgåva av första säsongen för en billig slant igår på Rådmannsgatan tvekade jag först, men gav till sist in för min nyfikenhet och till min stora förvåning och glädje är det inte bara lika bra som när jag såg det sist – det är bättre.